BITVIS AV MAJA

Iakttagelser på ett tåg. Jag tågar fram, på ett tåg. Jag är snart vuxen, då kommer man ihåg allt man ska komma ihåg. Jag har inte riktigt kommit dit än idag, hoppas jag är tillräckligt vuxen när jag får barn och sånt. Jag glömde kvar en hyrfilm i min väska, i min ryggsäck låg filmen jag skulle lämnat i morse. Jag panikade (panikade finns inte, lika lite som mitt fantasiland Gasalia, det blir rött under mitt fantasiland, alltså finns det inte), men jag panikade på tåget, insåg att det skulle börja rulla inom två minuter, skriker ut över perrongen om det är någon som ska stanna i Falun. Det var en trevlig tjej som skulle stanna. Den trevliga tjejen tog emot filmen, skrattade och sa att hon skulle lämna den. Jag tackade, jag tror jag litar på främlingar. Jag hoppas jag gör det. Ändå sitter jag och funderar på om jag ska ringa videobutiken och kolla om den kommit in. Jag hoppas jag litar på främlingar. Jag tänker inte ringa.

Jag tycker om när det är mörkt på kvällarna men jag funderar lite på när det blir ljust. Ska kolla det. Ska kolla massor med saker. Sådana där vuxensaker. Jag ska göra det i helgen. Söka lite jobb till sommaren och så. Kolla när högskoleprovsanmälan ska vara inne. När allting ska börja. Planera lite liv.

Jag har blivit en sådan där som kommenterar artiklarna på t.ex Dalarnastidningar.se. Det känns inte bra, jag har aldrig tyckt om sådana som gör det. Min Pappa gör det, han tycker jag om. Men det är en principsak jag har, jag gillar dem inte.  Lika lite som droger.  Så ramlade jag själv dit! Måste sluta tvärt så det inte blir likadant med drogerna!

Jag följer bibliotekstjuven på SVT1 på onsdagar, och har under helgen gjort en hemsk upptäckt! Jag är själv en boktjuv, jag har stulit en bok! Utan att jag själv vetat om det. Och inte vilken bok som helst, utan Förvandlingen, Franz Kafka. Jag blir rädd för mig själv. Den tillhört Lugnetgymnasiet. Jag ska läsa den nu, sen ska jag lämna tillbaka den. Så gör jag.

Så svischar vi in med en stenhård uppercut, här får du vad du förtjänar!  En superstylad superblogg!

Jag har numera en bloggcoach, Amanda Gawelin. Det är kul, hon är hajpad! Jag ska också bli hajpad.

Jag har svettpanna på min visningsbild, jag är en svettig människa, varm människa. Det tycker jag om att jag är. Har jag alltid varit.

Det ska hända saker här på bloggen, man ska oförberett slängas in i grejer! BA-BOM!

Här skulle det nu passa bra med min text som jag lämnade in som veckans uppgift med temat ”Genus”. MEN, inte än, det får bli en cliffhanger. Värt att vänta på.

Det ska hända saker på en blogg, händer, hand, hinna. Jag ska hinna min blogg.

Nu har jag stirrat på min skärm i timmar, timstirr. Så det är dags att logga av, knyta ihop dagen. Imorgon har jag nytvättade underkläder att ta på mig. Det känns lyxigt. Mina underkläder brukar vara nytvättade, men nu har jag gått in på bikinidelar. Jag längtar tills imorgon.

/ God natt och sov gott.

Mitt skrivande skrivs inte av sig själv. Det är jobbigt. Det är obehagligt. Det är bra, att det inte gör det.

Jag behöver ju skrivandet.

Sitter och läser Bodil Malmstens blogg och tänker att jag borde säga till henne att det var tack vare henne jag kom in på min drömskola. Sen tänker jag att tusan så säger alla fans, sen läser jag vidare på hennes blogg och hon skriver att det finaste som finns är flickorna som kommer fram till henne efter hennes föreläsningar och ger henne betydelsefulla brev. Så tänker jag skönt. Sen tänker jag men då kanske hon tror att jag gör det bara för att det står på hennes blogg. Sen så tänker jag BARA GÖR DET! Hon har också varit ung, hon har också börjat någonstans.

För att fortsätta på Bodil Malmsten.. Jag kom på att jag inte ha läst någon av hennes böcker från pärm till pärm. Men jag har läst dem, slagit upp, tänkt, förundrats, njutit och sen lagt ifrån mig dem. Och det har räckt. Hennes språk berör mig. Men jag bör läsa en bok i sträck innan hennes show, det borde jag. I respekt, men varför? Hon har redan den, min respekt.

/ BeundrarMaja.

Jag drunknar i toner, i ren förtjusning glömmer jag att röra på mig och jag bara sjunker och sjunker och sjunker. Slutar aldrig förvånas över alla mina nya sidor. Jag har hybris, och jag mår bra av det.

Jag får det i doser, då fungerar det på rätt sätt. Andra har hybris och blir besvikna, det har inte jag. Jag blir sällan besviken, det är också en bra sida hos mig.

Det känns som att jag nyss lärt mig ordet hybris för att jag använder det så ofta, eller att jag faktiskt har förstått dess innebörd. Så är inte fallet, ordet lärde jag mig vid ganska ung ålder då mina föräldrar tyckte att min bror led av detta, i en något negativ mening.

Och det där med att förstå innebörden av ordet vet jag inte heller om jag gör fullt ut. Missförstås jag blir jag gärna rättad, eller satt mot väggen.

Och det vankas stress, jag fick plötsligt mycket att göra, efter ett lov som har varit absolut oproppat med saker. Jag har inte gjort mycket vettigt. Vad nu detta vettiga ska vara vet jag ej. Fast träffat familjen har jag gjort. Det är bra, även om det vart under något stressande förhållanden. Mina förhållanden är inte stressande, eller är mina förhållanden stressade? Jag hoppas inte det, stor kram till mina förhållanden, ni gör ert bästa. Det är mig det är fel på, om det är något fel så är det jag. Nu är det inget fel, så jag låter det vara. Vila på mitt papper.

Imorgon känns det som julafton, då ska mitt verk lyftas till skyarna. Det blir toppish!

Jag har skrivit en text, texten är nu en låt. Tänk om jag blir känd i melodifestivalen. Tänk om någonting jag har skrivit kan bli känt. Tänk om mitt liv glider in på en helt annan bana än vad jag tänkt. Vad kul! Det känner jag, att det är kul! Men så har jag ändå utstakat mitt liv litegrann i alla fall, fast det är kul att inte riktigt veta.

Men det är väl sådär det blir, man vill vara lite trygg i nuet. Ha något planerat, fast kanske inte genomföra det, men ha det som en brandvägg, brandvägg är fel ord, ha det som en nödutgång är vad jag egentligen vill säga. Men så fungerar ju jag så att om det jag har planerat inte går igenom, så måste jag ställa om mig och tänka i andra banor igen. Det är väl där skon klämmer. Aj, aj, aj.

Det är inte så att jag ogillar överraskningar, nej, nej. Jag måste bara tänka på dem lite, känna mig fram. Fast nu är ju jag en sån som inte borde tänka för mycket utan mer bara göra sakerna istället för att grubbla över dem. Det är också här skon klämmer. Som att jag mår mycket bättre av att gå upp i tid på mornarna, MEN att jag ligger kvar en halvtimme extra, för det är så fruktansvärt skönt just den halvtimmen, fast den förstör resten av dagen. Lite så är jag.

En sådan här har synts till i Dalarna, det tycker jag var kul, den är söt!

Mårdhund

Glans över alla lortiga små fötter, ni kommer ändå aldrig förstå. De föds i omlopp, in i sin egen hatade värld. De kan ingenting göra, bara vänta och se. Föda barn lika oönskade som dem själv, släppta från ett tåg i fart. Till en annan omloppsbana, till en annan hatad värld. Det är en centrifugalkraft som håller dem kvar hur fort de än försöker springa ur den, hur fort de än vill tänka förbi allt hat, finns de alltid kvar, satta på plats. Satta på plats av dem andra som en gång tog deras värld till fånga, och satte dem i en omloppsbana.

Det är inte som det ser ut med alla små svarta barn med ballongmagar och flugor runt ögonen. Det är inte det, det ser bara så mycket hemskare ut när vi sätter det i perspektiv till vår egen värld. Men de har det inte hemskt hela tiden, det förstår du väl!  De har ju bara flugor i ögonen fem dagar i veckan och ont i magen fyra dagar och någon vuxen släkting lär de väl ha, så många som de är. De får ingen kärlek, ingen mat. Och stackars Kerstin fick ett PlayStation 2 i julklapp fast hon önskade sig ett X-Box. Ja, nej det ser bara kontigt ut när vi jämför det med vår värld, det ska vi inte göra. Vi måste ju tänka på att de befinner sig på en helt annan utvecklingsnivå än vi i västvärlden och då måste allt följa den standard de har där nere, d.v.s. alla känslor också, annars blir det för stora kontraster och vi mår dåligt och det är synd om oss här uppe i väst, det tär på oss, vårt dåliga samvete. Så låt oss inte skapa dessa kontraster utan låt oss se det från varje utsvulten unges perspektiv istället och hur de uppfattar världen, jag menar har de inte fått en enda kram i sitt liv lär de väl nöja sig med någon omfamning överhuvudtaget, en gång i månaden eller någonting sådant. Eller hur? Jag hatar all denna förnekelse, hatar all förnekelse.  Hatar att folk inte kan känna, eller öppna ögonen och känna, känna, se…