SÅ ÄR DET...
Glans över alla lortiga små fötter, ni kommer ändå aldrig förstå. De föds i omlopp, in i sin egen hatade värld. De kan ingenting göra, bara vänta och se. Föda barn lika oönskade som dem själv, släppta från ett tåg i fart. Till en annan omloppsbana, till en annan hatad värld. Det är en centrifugalkraft som håller dem kvar hur fort de än försöker springa ur den, hur fort de än vill tänka förbi allt hat, finns de alltid kvar, satta på plats. Satta på plats av dem andra som en gång tog deras värld till fånga, och satte dem i en omloppsbana.
Det är inte som det ser ut med alla små svarta barn med ballongmagar och flugor runt ögonen. Det är inte det, det ser bara så mycket hemskare ut när vi sätter det i perspektiv till vår egen värld. Men de har det inte hemskt hela tiden, det förstår du väl! De har ju bara flugor i ögonen fem dagar i veckan och ont i magen fyra dagar och någon vuxen släkting lär de väl ha, så många som de är. De får ingen kärlek, ingen mat. Och stackars Kerstin fick ett PlayStation 2 i julklapp fast hon önskade sig ett X-Box. Ja, nej det ser bara kontigt ut när vi jämför det med vår värld, det ska vi inte göra. Vi måste ju tänka på att de befinner sig på en helt annan utvecklingsnivå än vi i västvärlden och då måste allt följa den standard de har där nere, d.v.s. alla känslor också, annars blir det för stora kontraster och vi mår dåligt och det är synd om oss här uppe i väst, det tär på oss, vårt dåliga samvete. Så låt oss inte skapa dessa kontraster utan låt oss se det från varje utsvulten unges perspektiv istället och hur de uppfattar världen, jag menar har de inte fått en enda kram i sitt liv lär de väl nöja sig med någon omfamning överhuvudtaget, en gång i månaden eller någonting sådant. Eller hur? Jag hatar all denna förnekelse, hatar all förnekelse. Hatar att folk inte kan känna, eller öppna ögonen och känna, känna, se…
