BITVIS AV MAJA

Nu går Wik mot sitt slut. Har varit ett par fantastiska månader här. Det har varit alla tuffa människor och självklart också utbildningen!

Igår var Wikdagen. Mycket trevlig dag med många fina besökare. Vi skrivare hade tvåuppläsningar som gick jättebra! Alla är så duktiga och har utvecklats sjukt mycket. Det är fint.

Nu är det bara en vecka kvar och nästa söndag är jag i Stockholm hos Josefin Persson med alla mina skrivarbrudar: Elinor Wilson och Caroline Mannerfelt, tyvärr kunde inte Amanda Gawelin följa med. Vi ska på måndag morgon åka med ett tidigt flyg till BARCELONA! Jag längtar! Där ska vi ska flanera, shoppa och trivas! :P

Sedan flyger jag till Oslo och grattar min bror på hans 20-årsdag! Det blir sjukt bra allting! Och på måndagen börjar jag jobba på Kopparstaden för andra gången i rad, plötsligt så blir det ett helt annat liv om man jämför med Wiklivet. Men det är bra, det behövs, har varit helt fantastiskt här men det räcker med ett år, jag behöver komma i kontakt med det vanliga livet lite mer känner jag. Dessutom ska jag någonstans mellan Oslo och Kopparstaden försöka hinna med att flytta in i min och Axels fina nya lägenhet som vi ska hyra över sommaren, ojojoj nu händer det grejer vill jag lova!

På Wikdagen läste jag upp denna text som jag antagligen kommer att arbeta lite mer med framöver:

WIENER HOFBURG

Jag hade sandaler på mig och mina fötter var gråa av grusdammet när vi klev in i trädgården vid Wiener Hofburg. På vår högra sida tornade ett stort växthus upp sig och fukten verkade krypa ut genom springorna och kladda sig fast på hela min kropp.

Vi hade gått ett tag, förbi mängder av tillfrissade buskar och beundransvärda byggnader från barocken och medeltiden. Det hade varit intressant för första gången på länge.  Inne i trädgården läste vi om det stora växthuset som kallades för Palmhuset, glasskivorna kantades av fin, ärgad koppar och i parken runt om var det kortklippt, grönt gräs och flera dammar. Vi genade över gräset och jag tog av mig mina skor för att kunna stryka fötterna med översidan mot det gröna. De värkte.

Du var trött på mig, eller kanske hungrig, törstig. Och jag bara babblade på om hur fint allt var och förstår du hur gammalt det här stället är och vilka människor som bott här. Just då tornade ännu en gigantisk byggnad upp sig och där stod med stora guldbokstäver MOZART 1756-1791 över ingången. Förstår du att här har Mozart varit? Du mumlade ett ja, häftigt och satte av mot utgången, en vakt med konstig hög mössa kollade på dig och jag kom småspringande efter med ett nervöst leende, du hade fått syn på glasskiosken. Vi gick genom grindarna med samma ärgade koppar som palmhuset. Jag såg Beethoven i ögonvrån, kunde jag bara lämna honom där utan att beundra honom närmre? Jag hann inte tänka mycket mer på det förrän du tog tag i min hand och ledde mig över vägen som var delad på mitten av en aspallé, vi stannade för en tant och sedan gick du med bestämda steg in i kiosken. Du beställde två kulor åt mig och tre åt dig själv och lät sedan mig betala.

Du vände på klacken, gick ut igen, korsade vägen, satsade på koppargrindarna, hälsade på vakten med konstig mössa, Good day, traskade vidare i rask takt mot Beethoven och satte dig på en av de gröna stolarna framför honom, du visste hela tiden att jag var strax efter. När jag satte mig svettig vid din högra sida med glass på hakan, pussade du mig i pannan så jag fick glass där med och sa, det var väl hit du ville älskling? Vad fint det är.